Lars Gullin: barytonsaxofonisten bakom Danny’s Dream

Gotland

Från stationshuset i Sanda till Stockholm

Lars Gullin föddes i stationshuset i Sanda och familjen flyttade till Visby när han var sju år. Han var ett underbarn på dragspel och lärde sig sedan bugel, trummor och piano. Vid 13 års ålder spelade han klarinett i en militärmusikkår på Gotland.

År 1947 flyttade han till Stockholm, 19 år gammal. Han studerade piano och komposition privat för Sven Brandel och arbetade som dansmusiker, på altsaxofon och ibland som pianist.

Bytet till barytonsax kom nästan av en slump. När han 1949 hamnade på barytonplatsen i Seymour Österwalls band hade han hört Gerry Mulligan på Miles Davis nonettinspelningar, de som senare samlades på Birth of the Cool. Han bestämde sig för instrumentet och släppte det aldrig.

1951-1955

Nalen, Down Beat och de amerikanska gästerna

Från 1951 spelade han i Arne Domnérus band på Nalen, där trumpetaren Rolf Ericson också var med. Samma år, 21 februari 1951, gjorde han sin första inspelning som ledare. Den gavs ut av amerikanska Prestige på New Sounds From Sweden Vol. II.

Amerikanerna som kom till Stockholm ville spela med honom. Han spelade med Lee Konitz första gången 1951, med Zoot Sims, James Moody och Clifford Brown. År 1953 spelade han med Quincy Jones på Stockholm Sweetnin’. Samma år startade han en egen grupp.

Genombrottet i USA kom 1954. I Down Beats kritikeromröstning blev han New Star på barytonsax, som förste icke-amerikan att vinna där, trots att han aldrig hade besökt landet. Hösten 1955 turnerade han i Europa med trumpetaren Chet Baker. Baker sa senare att Gullin spelade med mer eld och auktoritet än Gerry Mulligan.

1954

Danny’s Dream och fäbodjazzen

Den 25 maj 1954 gick Lars Gullin Quartet in i Europa Films studio i Stockholm. Med honom fanns Rolf Berg på gitarr, Georg Riedel på bas och Robert Edman på trummor. Bland låtarna fanns Danny’s Dream, tillägnad sonen Danny. Den kom ut på Metronomes EP Lars Gullin Quartet, Vol. 1.

Skivan blev den allra första som fick Orkesterjournalens Gyllene skiva. När Lira 2020 rankade de viktigaste svenska jazzskivorna hamnade Danny’s Dream på andra plats, efter Jazz på svenska.

Låtar som Danny’s Dream och Ma fick kritiker och lyssnare att tala om fäbodjazz. Det var inte Gullins eget ord och det användes ibland hånfullt. Recensionen av Jan Bruérs biografi i Svensk tidskrift för musikforskning pekar på påverkan från nationalromantiker som Hugo Alfvén och Wilhelm Stenhammar. Utomlands hyllades styckena delvis för att de lät exotiska. Lars Gullin-sällskapet beskriver honom som den siste nationalromantikern.

Det svåra

Beroendet och åren utomlands

Bakom framgångarna fanns ett beroende som präglade resten av livet. Enligt jazz.com fick han 1951 smärtstillande medel mot gallsten. Det ledde till hasch och sedan heroin, med upprepade sjukhusvistelser i Långbro och Vadstena. År 1957 dömdes han till vård på Vadstena.

Perioder av ro kom ändå. Han var drogfri under tiden i Italien 1959, där han åter spelade med Chet Baker och där sonen Peter föddes i Milano samma år. Mellan 1962 och 1964 bodde han i Danmark och spelade på Jazzhus Montmartre i Köpenhamn. I Köpenhamn spelade han 1963 också in The House I Live In med Archie Shepp. Senare i livet fick han metadon utskrivet.

1964-1976

Portrait of My Pals och de sena verken

Med Portrait of My Pals på Columbia fick han sin andra Gyllene skiva, för 1964. Året efter fick han ett treårigt stipendium och ett hus av upphovsrättsorganisationen SKAP. År 1968 fick han statens inkomstgaranti för konstnärer. Från 1965 bodde han i Småland, i Moshult och Slott.

Under de sista åren skrev han allt större verk. Like Grass kom på Odeon 1973. Sviten Aeros Aromatic Atomica Suite kom 1976, samma år som han dog. Han spelade också med Radiojazzgruppen och med Bernt Rosengren, som han gjorde konsertskivan In Concert med 1975.

Lars Gullin dog 17 maj 1976 i Vissefjärda av en hjärtinfarkt, 48 år gammal. Samma år kom filmen Sven Klangs kvintett, där saxofonisten Lars bygger på honom.

Eftermälet

Gullinpriset, museet och familjen

Sedan 1997 delar Lars Gullin-sällskapet ut Gullinpriset tillsammans med Region Gotland och Orkesterjournalen. Pristagaren ska verka i Gullins anda och får 20 000 kronor och en statyett av den gotländska konstnären Stina Lindholm. Priset delas ut vid en konsert i Sanda kyrka i juli. Hela pristagarlistan finns hos Region Gotland.

Barndomshemmet i Sanda är i dag Gullinmuseet, som invigdes 2 juli 2011. Musiken har också spelats in av andra, till exempel på Dedicated to Lee, där Lee Konitz och pianisten Lars Sjösten spelade Gullins låtar 1983.

Sonen Peter Gullin, född 1959 och död 2003, blev själv barytonsaxofonist och kompositör och fick Gullinpriset 1998. Dottern Gabriella Gullin, född 1961, är kompositör och dirigent. Både Peter och Gabriella har fått låtar uppkallade efter sig, Peter of April och Gabriella.

Lyssna

Var börjar man lyssna?

Markerade rader vann Orkesterjournalens Gyllene skiva. Inspelningsåret för Aeros Aromatic Atomica Suite anges som 1973 i en källa och februari 1976 i en annan.

Vanliga frågor

Vanliga frågor